Att bli tagen på bar gärning

Alla vill vi bli tagna, men inte på bar gärning. Jag smög nyss till min träning med rädslan i kroppen att någon skulle upptäcka att jag var på väg att begå den stora synden att motionera. Tänk om någon dessutom vetat att jag ätit en persika alldeles innan. Det hade nog utan tvekan förstört min dekadenta image och vampyrestetik samt avslöjat mitt förskeäckliga levende och bristen på mystik i mitt liv. För jag är skyldig till denna hemska livsstil och till att vara fruktansvärt tråkig och vanlig. Kanske kunde jag i alla fall ha ruffsat till håret i fall någon jag kände kommit förbi; eller smygit in en cig i mungipan samt avfyrat ett desperat leende och varit så där ascool som bara jag kan vara. Men jag klarade mig. Puh!

Och vad är det för plastiga skor i neonfärger som alla trampar omkring i? Somliga går med plastiga skor, säg vad beror det på? Har ni inte hört att skor huvudsakligen är menade att vara obekväma och nästintill omöjliga att gå i? Min önskan är nu att ingå i en stor, gosig familj där alla medlemmar bär sin alldeles egna nyans av strömalstrande plastskor, gärna också sitt eget exemplar av matchande träningsoverall. Paradoxen är bara: plastskor = ingen libido och inga barn. Sorry, läsare. Jag kan inte lösa dettta världsomvälvande problem. För tänk om skorna sprider sig. Då blir överbefolkningen inte längre något problem, snarare underbefolkningen.

Det var en önskedröm men jag måste medge att jag ville att du skulle göra mig, när jag bar mina plastneonskor. OOOO!

porriga miss Wilde skaldar loss tramsigheter