Över granars samtal går en frostig vintergata fram

Två träd står och språk i samförstånd med huvudena ömt mot varandra. Jag ler när jag ser dem och minns dig. På marken ligger gigantiska lönnlöv och dämpar mina steg. Jag står vid ett mjukt hörn där röd stentrottoar omärkbart övergår till regnblank gata.

Jag låter träden få vara ifred och smyger mig försiktigt förbi på avstånd för att inte störa deras ömma vokalisering. Dina ord kan inte värma mig i hösten, längre, och jag saknar dina svulstigt absurda ordsammansättningar, lustigt flytande mötandes mina, som alltid fick mig att skratta så bubblande lätt som den rena skrattchampagnen i ditt glas, bubblor upp i näsan, och som dansande höslöv som valsande faller för att täcka hårda, sönderspruckna asfaltsgator. Två tujor i vinden med böjda huvuden mot varandra, höstmunnar som talar till varandra, och varma ord som skyddar som smekningar runt ens våldsamt spretande person.

Och tujors trygga doft följer mina steg och jag drömmer om dem i natten och jag gråter efter någon; efter dig; ett hål i barriga granafamningar, tomt och dragit, och igenom denna ofrivilliga öppning ser man stjärnhimlen på avstånd, dovt gnistrande, ensam. Saknadens genomträngande doft in i organen; och mardrömssvett i skrykliga, vridna lakan.