Ingen möjlighete till botgöring

Är ensam. kan inte vara något annat. Är dränerad. Består endast av kaffe och cigg. Det är inte jag. Sov inget i natt och mådde kraftigt dåligt. Sprang till bussen vid 6, men missade den ändå. Gjorde fadäser på jobbet pga övertrötthet. Slet, var överglad och spökade ut mig, kämpade. Kunde inte äta samt upptäckte vid lunchen att den dyra salladen jag köpt på Konsum för mina sista pengar bestod utav kyckling. Så jag fick springa runt och jobba i timmar utan någon mat. Kan inte äta, kan inte sova. Är oroolig.

Hur gör man när man går vidare? Går man på ett speciellt sätt? Lätt eller flytande som råkor? Kan man ta med sig någon som inte är redo att gå vidare? Hur släpper man och accepterar? Önskar att jag visste hur man gjorde. Jag har tagit mig upp ur en djup depression och livskris. Jag tog det svåra beslutet att äta medicin. Jag har börjat jobba tungt på flera arbetsplatser med saker jag egentligen inte vill syssla med och är alltid den nya vikarien, alltid gald och positiv. Jag satsar på mitt skrivande och försöker att förändra mina dåliga sidor. Ikväll ringer min terapeut. Jag försöker att vara stark och gå vidare, men ändå är jag stundtals vilse i pannkakan. Jag vill göra rätt, försonas men allt blir bara fel och jag överförstör saker. Jag menar väl men misstänks för att manipulera. Jag har en sorg för att jag inte kan inordna mig någonstans och alltid är på studiebesök, men ingenstans hör hemma. Jag kan inte omfatta allt och jag räcker inte till.

Jag var ensam hela min barndom. Jag upplevde mig totalt utsatt och övergiven och hade aldrig någon att prata med. Det är ingen ursäkt nu och jag har kommit över det, men måste erkänna att det ibland påverkar mig och gör mig sårbar. jag får inte göra fel, alltså blir allt fel. Jag vill nå till känslornas immunitet, men jag vill inte tvingas att göras hård. Det är inte jag. Jag är känslig och för en sådan person finns ingen plats i världen.

Under uppväxten var jag ständigt granskad, på min vakt, ignorerad eller anmärkt på. Allt jag var upplevdes som fel. Därför är jag extra känslig nu för saker som påminner om detta. Jag kan inte hantera att ignoreras. Alla måste få göra som de vill, men att inte bemötas är som att vara fast i barndomen igen. Det är ingen ursäkt för något bara hur jag känner. Det är då man behöver en vän från förr som man känner samförstånd med. Det är unikt, som ett hem i känslan och en tillhörighet som gör världen mer begriplig. Allt är ovisst och jag glider utanför och betraktar. Stångar mig blodig för att jag vill förstå vad man inte kan förstå, och upplevs som besvärlig och utfrågande.

Jag undrar om det finns någonstans alla ens synder kan förlåtas, och där nya chanser är möjliga. Alla ens handlingar har konsekvenser. Det får man ta. Jag försöker att bli en bättre människa inte för min egen skull och för att det är en kick utan för att jag vill gottgöra allt jag gjort fel och öst över andra. Jag är maktlös i detta och ju mer jag försöker ju mer pressar jag på, förnedrar mig själv och infekterar saker. Vad blir man utan de människor som betyder något för en? Vad fyller man tomrummen med när de gapar? Vad är sant och vad är paranoia? Kan ens synder sonas? Det man förlorar i en person kan man inte få av någon annan.

Och det maler som gift i systemen hur man kunnat betee sig så illa i kemin som situationer skapat, och hur man kunnat missbruka sig själv och andra när man mår dåligt. Vilka lågheter mer än svartsjuka och avund är man kapabel till? Vad finns kvar av ens jagrester? kan man begå vilka brott som helst+ Är man farlig för andra? Vad är det för fel på en som gör att man väljs bort coh inte kan älskas; att man inte duger? Varför duger andra, varför är de så säkra på allt och varför hanterar de saker så mycket bättre? Vad är det för fel på mig? Det plågar mig att inte veta och förstå?

Suger desperat ut slutstumpen på en fimp i askfatet och smuttar vin. Väntar på en färdigrätt som jag ej kan äta. Gått igenom höst och fått isat, skönt regn igenom mig. Bär på en skuldtyngd och en sorg; och en känsla att något hela tiden är fel på mig men jag inte vet varför. Känner mig så ensmat. Något dog där i skogen. Iskall kyla i mitt hjärta. kan inte andas. Mår så dåligt. Är så ledsen. Kan inte formulera mig. Orkar inte. Jag är en ö och jag når inte fram. Känns övergivet och uppgivet. Hur kan jag göra annorlunda frö att inet stöta mig? Hur kan jag vara för denna världen? Gör vad som helst för lite sinnesfrid. Flyr in i skrivandet. Känner mig hemlös, rotlös, värdelös. En stalker, en hysterica, orkar inte tänka mer. Kollapsar. Finns det passioner för livet kvar. Finsn det en uthärdlig värld? Känner mig så ensamt kall inuti. Varför blir allt så fel? Vad kan man göra för att döva det som inte går att döva? Vad kan räddas? Saknar farfar och saknar en förlorad vän till och jag gråter. Varför är jag så dålig för? varför blir allt fel`?