Höstens tvekan

Det är höst. Hela din person liksom säger så. Det är höst i dina steg; eldigt och raskt kliver du igenom stora lövhögar på väg mot något annat. Jag frågar inte vart.

Tankar singlar ner från träden och jag står naken kvar. Hösten är i din rörelse, men jag rörs ej längre med in i dina magiska cirklar och virras bort. Jag står märkligt svalnad mitt i en eld och känner inte igen mig själv.

Dina årstider går mig förbi, springer om mig och görs oigenkännliga jämte mina, som levde vi i olika universum där våra inre skiftningar utgjorde helt skilda språk. Och jag är så trött på att tolka så jag skär hösten av mig och kliver ut. För jag talar inte höstska. Jag talar inte mer.

Men om natten blandas våra språk i främmande drömmar som är så mycket mer begripliga för oss. Och jag dansar iförd din höst och andas igenom ditt språk.

Men i ljuset är din höst är feg, när den verkligt måste kännas; en fantasi som är lätt och ärlig för stunden, men som inte överlever några kylor. Din höst är blek och befriad från allt mitt blod. Din höst äger pråliga, falska färger som förför men på vilkens yta man sedan tröttnar och drömmer sig bort från till vintriga bergstoppar. För isiga glaciärer döljer en värme medan din patos bara visar sig vara en kylig charad. För våga möta mig på riktigt vågar du inte, höst din futtiga ynkrygg!

Men du är för alltid höst för mig och du omger mig i mjuka, varma ljus, så jag tvingas tiga för hösten och efterlikna ett mer onåbartspråk, färglöst.