Lavendelflykt

Regnet gick nyss förbi, igenom lavendeln som nu vandrar friskt omkring och sjunger mot min näsa om något annat; viktlöst. Min tunga vikt i lavendel; min själ mot en regnflykt. Lätt, utan spår, i regnet stannar något.

Kryddighet som utan att sig påtränga påminner om något, vars namn jag ej vågar yttra. Lavendel, vandra i efterregnsvärlden och väck något i mig som stoppats ned och förträngts! Som att vakna milt och sakta till doften av nyrostat bröd, så reser du blodlöst igenom mig.

Som att prata till någon eller något utan kongturer; som att få ut mer av något som inte äger en irriterande kropp till att begränsa luftutrymmet med.

För du får mig att immitera din svävande rörelse, och du berör mig igenom att låta mig vara. För vi talar först utan språk, först när vi vågar låta oss falla emellan känslor. Som om det i mig fanns en botten som din doftmusik svarar. Och jag skriver i doftnyanser din ordlösa sång; till det flyktiga; det enda som stannar kvar.

Du är min, du värmande svala, och i dig bort jag går.