Den enda trösten

Jag önskar att du kom hit och bakade kanelbullar. Du behöver inte säga något. Jag kräver inget alls av dig egentligen. Jag tittar bara på då du knådar degen, får sedan en varm bulle i mina händer. Sedan tappar du upp ett bad och jag dåsar nästan till med ett glas vin i handen.

Du försöker ej att trösta, men du märker hur ledsen jag verkligen är. Något släpper då man får vara bara som man är. Du ser igenom min överkompensation och tillåter den inte. Du motar ut mitt hysteriska försvar igenom dörren. Klär av mig gör du också så att jag för första gången känner mig påklädd. Din blick är som mjuka raggsockor. Den omfamnar mig. I dina ögon får jag en fristad. In i mina ögon flyr du också ibland.

Du blir inte rädd av att upptäcka att jag egentligen är tråkig, ful, ointressant och ganska elak. Inget behöver jag bevisa eller övertyga dig om. Jag duger bara genom att vara jag. Du tröstar mig just för att du ej försöker.