Nordby

Alla behöver nog en fristad inuti eller utanpå att dra sig tillbaka till. Om mina inre rum säger jag inget, men här kommer en betraktelse av ett yttre rum där jag ibland lyckas att få lite ro.

Det blir ett dovt ljud då man trampar i den mjuka marken,
runt omkring all denna tystnad som nakna träd,
så ljudlig mot ens eget inre kaos.
Jag ligger på rygg på bryggan i sensommarkvällen,
mina öron lugnas av ett rytmiskt kluckande,
Upåt är himlen fri.

Små grodor som kvackar vid strandlinjen,
i det stilla vattnet trädens ansikten,
i dunklet kastar jag mig i det kalla,
simmar hastigt runt,
frustar,
allt omges av den efterlängtade trädhorrisonten.

Sedan natten med det trygga mörkret,
och inget som når en där,
något mjukt kring allt,
för vad behöver man om man har sig själv,
om miljön man tar in inte skadar och kväver?

Här kan man ibland finnas vaken i sekunderna,
äta frukost på trätrappan och bara betrakta utan
ansträngning,
solmogna tomater,
doft av trä,
jag rafsar soltorrt gräs,
vandrar säkert i tunga stövlar,
tovigt hår som virvlar omkring,
hud som stramar.

Här kan ibland alla tankar tystna,
jag strövar runt,
finner nya vägar,
där närmar jag mig någonting utan att veta det,
något släpper sitt grepp,
kanske är livet möjligt ändå.