Till min farfar

Du kom till mig med stora buketter med blåbärsris då jag var barn. Du ympade träd med dina ömma arbetarhänder. Ibland plockade vi hjortron som fick mogna på en bricka i ert kök. På våra bärplockarutflykter åt vi en matsäck som farmor gjort i ordning. Nu smakar inget på det sättet längre. Ändå minns jag det så klart.

Du, som är min rot, håller på att försvinna bit för bit. Jag kan inte tänka mig ett liv utan dig. Emellan oss finns en kärlek som är så enkel, villkorslös och speciell. Den kärleken kan jag inte få av någon annan, och jag måste intala mig att den finns kvar även då din kropp lämnat mina rum.

Jag har ärvt flera av dina drag. Jag har en förankring i dig som jag inte har i någon annan. När vi har skrattat på café, talats vid i telefonen eller bara suttit i ditt kök och druckigt kaffe så har jag känt mig så trygg. Jag har känt mig så hemma, och viktigt har varit att någon gång få känna så och att utan krav få ta emot kärlek.

Du måste bara se allt som händer i mitt liv. Din plats kan bara inte stå tom. Till dig kan jag ju uttrycka kärlek på så många sätt så lätt. Det är så viktigt. Jag älskar dig min vän.