Under de stora gesterna

Vad ska jag säga när hösten far fram över trädens lummiga kronor, och jag fruktar de avlövade träden? Vad riskerar jag att se då sikten nu blir klar? Hur mycket räds jag inte de öppna slätterna och vill gömma mig i mörknad skog?

Allt detta är bara ordflöderi, och bakom orden väntar tomma kroppar. Orden är bara stora missljud, men de är allt jag har. Inget lyckas jag med dem att förmedla. Därför fortsätter jag. Vad säger det om mig? Att jag inte är särskilt exakt och, att om du lyckas avlägsna mig från mitt eget sorl skall du upptäcka att under allt är jag egentligen tyst. Mycket tyst och färglös. Jag vill inga ljud.

Jag tänker på hur febrigt John Donne höll sin egen dödsmässa innan han lämnade världen. Jag ser framför mig hur han med stor inlevelse och morbiditet gav ord till sin egen undran och skräck. Den publikens förvirring och glöd hade jag velat se. I hans efterglöd sitter jag därför gärna.

Jag tänker på euforin innan slutet. Jag tänker på hur nervryckningar kan misstas för liv. Jag tänker på hur lågt fåglar flyger innan storm och hur ormar känner av kommande jordbävningar.