Sviktande framtid

När jag tänker på min framtid ser jag intet. Ett svart hål stirrar övergivet tillbaka på mig. Jag finns inte i min framtid, som insåg jag plötsligt att ingen annan någonsin lämnat mig utan att det är bara jag själv som ej funnits där för mig.

Min framtid är en drömd luft. Där finns inga färger. I min framtid är jag ingens chef, ingens anställd, ingens partner, ingens mor, ingens älskade, ingens älskarinna, ingens dotter, ingens syster, ingens kära, ingens skratt och ingens kärlek. I min egen framtid är jag ej min.

Det slutar här och nu. Det måste vara så. Det enda rus jag vill åt är friden; befrielsen från mig själv och det som gör ont. Ty intet vill jag känna i min framtid. Där inget kan skada mig och inget mig plåga vil jag för alltid vara. Där faller jag undan och kan inte fångas. Där blir jag immun mot alla känslostormar.

Jag har sökt något bland annat. Mitt liv har varit ett alibi och en väntan. Intet fann jag och inget binder mig nu vid denna jord. Att klamra sig fast är omöjligt där intet finns, och ibland klär intet ut sig och luras att vara något annat. Så svag är jag därför att jag sökt bland människor, platser, rus och ting det som i mig själv inte får finnas. Nu ekar varje ton så tomt och orden vänder sig och mig jagar. I mig bor inget värt för någon annan.

Min längtan är allt jag är och den är större än havet. Den tar mig nu bort från mig själv. Jag önskar inte längre vara jag. Jag vill vara utanför min kropp. Jag vill inte stängas in bland redan författade meningar. Inte hellre vill jag dröjas och av kval slitas. Inte vill jag äcklas av mig själv och förakta det jag blivit.

Jag kan inte köpa en framtid någonstans med tillhörande människor att ingå däri. Jag kan inte vara något för mig eller för andra. Inget kan jag styra. Inget kan jag värma mig på. Inget kan gör mig trygg.

I min framtid finns ingen annan. Min framtid står ensam utan mig.