Morfin i mörkret

Miss Wilde vill vara kvick och rolig i Wildes anda, men kan bara inte just nu. Om jag försökte, så skulle det hela lätt bli en cirkusapas desperata komik. Det finns något lyckligt inom mig men jag når det inte riktigt. Det står alltid något i vägen. En gång för länge sedan var jag mestadels glad. Vill bli så där oskuldsfull och oförstörd igen.

Istället torterar jag mig med Frälsningsarméns skiva igen. Snart får de väl komma och tvängsinta CD:n, och med våld separera oss. Jag är besatt av tanken att man kan vara nära någon igenom musik, men det är tyst i vilket fall som helst. Kan varken stå ut med att ha dessa religiösa sånger på eller att vara utan dem. När jag ligger i sängen så maler de i huvudet, och det känns som om musiken ska kväva mig.

Jag är både glad och olycklig. Jag är många saker samtidigt och det svänger hela tiden. Man vet aldrig vad att vänta sig. Jag är en pendyl, och man måste ha kompass för att kunna navigera emellan stormarna.

Förstår verkligen de människor som vill vara höga hela tiden. Lite morfin skulle sitta fint till kaffet just nu. Hellre det än någon gammal småkaka. Kanske kan jag baka ett knarkbröd som får människorna att glömma och inte känna något alls; inte uppleva några tvivel. Jag vill till mig själv servera tre nävar självklarhet och strö över lite dumhet och godtrogenhet. För att vara härjande komplicerad mot sig själv har inget egenvärde. Det har däremot morfin.