Språkdöd

Något går ju alltid förlorat i översättningen, och så står man plötsligt där balanserades på en helt ny text. Man förstår inte riktigt hur det gick till, men något avgörande hände på vägen. Om det finns det inget tvivel. Rummen där man vistas påtalar det gång på gång, anklagande tyst.

Jag var så upptagen med att göra den perfekta översättningen att jag aldrig märkte hur orden gled mig ur händerna. Språket vände sig gradvis emot mig och det dokument som slutligen blev kvar var för mig helt oläsbart. Språket var ett annat och helt främmande för mig. Som språk kunde man inte använda det, alltså var det obrukbart.

Ditt språk skulle jag kunna känna igen var som helst. I en språkmannaprofil skulle jag bara genom att höra ett enda litet fonem kunna peka ut dig som språkets ägare, ty så känsliga är mina öron då de vänds mot det bekanta. Om så alla dina ord var utspridda över hela universum skulle jag montera ihop dem till ett språk, att lugnt lyssna till vid brasans trygga sken. För i ord kan man så starkt göra sig en bostad, att det invanda aldrig kan lura trötta sinnen.

Mitt språk må förefalla uppenbart, men något väsentligt försvann i översättningen. Det sökande språket finns emellan raderna. Det finns i spänningen mellan det uttrycka och det tillbakahållna. Mitt egentliga språk är gömt i mig. Det söker utlopp. Det talar med ingen, med ingen talar det.