När drömmarna går bort

De ödsliga känningarna började i går kväll. Nu sitter jag och kurar med stormen rytande utanför. Det finns ett visst inslag av overklighetskänslor, och den mörka himlen förmedlar någon slags undergångsstämning som korresponderar väl med mitt inre. Musik och tanke är i perfekt symmetri idag i sina asymmetriska svängningar. Min relation till mig själv är som min relation till kraftiga oväder, dvs jag både räds och fascineras. Jag dras till det svarta samtidigt som jag undviker det. Jag är en giftig naturkatastrof som drar fram och ödelägger allt i sin väg. Ingen lämnas oberörd, och även apatin är en tydlig reaktion på denna framdragande oväderskvinna. För vem kan styra stormar och rikta dem mot något bra? Vem använder kraften i stormen till att skapa något gott? Vet bara inte vad jag skulle bli utan dessa stormar, utan dessa rökridåer som döljer var jag verkligen står. Vill bara gå utanför min egen kropp och finna en plats fri från självplågeri. Skulle vilja sluta att underkänna mig själv och bara finnas utan betygsättningar och granskningar. Behöver vila ifrån mig själv.

Jag fryser så obeskrivligt mycket och ska snart krypa ner i sängen och drömma lite. Jag flyr in under mina täcken, skapar bland kuddar en varm fristad. Jag tänker bort vad på mig elakt äter, försöker skapa en skonsam amnesi. Räddningen blir att inte minnas vad man så grymt gör mot sig själv. Nu dånar det utanför och jag skäms för att erkänna att jag finner det ganska otäckt. Åskljuden går in i mig som obehagliga påminnelser.

Sedan farfar togs ifrån mig så känner jag mig ännu mer övergiven. Som mest ensam känner jag mig i storstadsvimlet. Ens egna inre tankar överröstas där så lätt av vrålande monstermotorer, och något säger mig att jag är fast med mig själv för alltid. Det går liksom inte att välja bort det som är jag. Bara en sak vet jag och det är att jag inte kan slösa bort fler år nu. Jag vill något annat än meningslösheten. Jag orkar snart inget annat än att må bra, men jag tar det lika försiktigt som någon som precis haft en svår maginfluensa och rör sig ute för första gången. Kanske litar jag inte riktigt på mig själv.

Jag har så många idéer. Jag bär på en samling bilder. Ingenstans kan de ta vägen. De blir liksom över. Ändå är de allt som är jag. Ensamna vandrar de nu bort ifrån mig.