Inre kamp

Inte kan man någonsin be någon annan att rädda en från en själv, och att sätta på en adekvat tvångströja. Känner att jag åter igen dras in i mina egna dåligheter och
det skrämmer mig. Det är liskom lättare att bara låta sig falla och släppa taget. Dock känns det tomt att överge sig själv på detta vis gång på gång.

Skall det alltid vara så här? Kan man trycka ner något annat över sig själv än enormt tyngande krav? Är det möjligt att sluta att pressa sig själv? Varför är det så nödvändigt att vara perfekt inför sig själv? Det finns liksom inga marginaler. Det går ej att vinna denna kamp. Det går ej att slappna av och att bli bekväm, för hur sårbar blir man inte då inför andra människor. Är det verkligen intressant med en halvbra människa med en massa brister?

Vet ej vad jag är utan min egen destruktivitet. Vet ej vad som finns kvar om jag bara lämnar den och vågar att fortsätta leva utan den. Kommer jag att finnas då? Det som förfaller så friskt är det inte. Vill berätta och få någon att förstå att för mig får det aldrig finnas några felmarginaler för då går jag under och försvinner bort i intet. Jag vill berätta för någon vad jag gör mot mig själv, men allt hopp står till mig. För det är bara jag som kan hjälpa mig själv. Vilken sida tror ni vinner, och vilken del måste för alltid dö?