Farfarsblommor

Jag längtar mig bort till havet, för jag liksom känner hur jag långsamt sjunker. Jag har ingen riktning och inget mål, och om du undersöker mig så ska du inget finna som håller mig kvar.

I söndags såg jag farfars blommor i en kransgård och allt blev plötsligt så konkret. Är det allt som blir kvar av ett liv, tänkte jag? Det var som om jag ville klamra mig fast vid dessa vissnande blommor. För du var värd alla världens blommor för mig och min kärlek till dig sträcker sig ett oändligt antal varv kring jorden. Farfar, vad gör jag nu med mitt liv? Aldrig mer kommer jag att känna för någon som jag gjorde för dig. Den kärleken kommer aldrig igen. Jag hör din röst i mitt huvud, men du är inte där.

De rensar ut din lägenhet nu och min panik stegras. I slutet av veckan är ditt liv borta. Någon annan tar över din bostad. Det känns som om jag inte kan andas, för jag är inte redo att skiljas ifrån dig. Snälla, lämna mig inte här! Du var det enda spår av hem jag hade. Nu splittras dina saker. Dina kläder slängs på en tipp. Jag vill desperat hålla kvar din doft, men den försvinner nu ut ur mina rum.

Vill bara prata med dig en enda liten stund. Var ska mitt hem vara nu utan dig?