Är bara det dåliga konstant?

Man kan inte klamra sig fast vid saker eller människor. Inte ens en själv äger ett fast och stabilt värde. Är bara det dåliga konstant? För inte påverkas ens lycka/olycka av andra personer. Inte ger vi varandra den stora makten. Det är bara en själv som kan göra en glad, och hur går det då om man består av en samling kompletta galenskaper?

Tar jag mitt egentliga ansvar för att bli lycklig? Finns det något som lycka eller är lycka bara kamouflerade önskningar, som stelnat till normer om hur det bör vara och som nu argt hetsar oss? Borde jag inte bruka allvar nu, klippa mig och skaffa ett jobb? Borde jag inte bli slätstruken, mer tindrande och lätthanterlig? Borde jag inte transformeras till någon annan än jag själv för att överleva? Säg mig, vad väntar där borta? Samma gamla dåliga mönster eller ett nytt dåligt? Vågar inte titta.

Är jag den felande länken i en raserande ekvaktion? Ty jag går sönder här i ingenting. Ljudlöst sker detta som en slags långsam desperation. Det är ensamt och ihåligt. Bland människor går jag innehållslös och obemärkt omkring, maskerad med något som ingen tar sig förbi. Jag lever i en parallellexistens. Bredvid mig går den jag önskar vara. Den hånar mig. Avslöjad är jag. Jag är bara en kuliss i en dålig teaterpjäs. Jag är bara ett skal. Oberörd är jag, mer onåbar blir jag för var dag. En ständig motsättning är jag då jag bara vill ha frid. Önskar bli helt avsminkad, men är rädd att inget finns under min krackelerande make up. Jag är slutligen bara en dålig karaktär i en bortglkömd pjäs; en dålig ursäkt för en människa. Jag är en stark längtan bort och hem.

Är det möjligt att jogga ihjäl sig? Hur många mil måste man springa för att nå den önskade effekten, och på vilken terräng måste man släpa sig fram? Måste man springa bort ifrån sig själv eller mot sig själ? Är det bäst att springa i stormen eller att invänta lugnet efter? Skall man springa fort och genomlida en intensiv plågan, eller ska man dra ut på saken och uppnå ett mer jämnt lidande? ;)