Och vägarna de leda ingenstans

Och vägarna de leda ingenstans. Jag är vilse i skogen och upptäcker till slut till min stora glädje att jag går runt i cirklar. Efter ett tag tål jag inte heller en enda liten bit av marken, vart enda barr väcker otäcka associationer. Men jag är fast i skogen och inget annat kan jag se. Lyckas aldrig gå utanför mig själv. Inget perspektiv bland eviga rader av träd. Jag övervinner dem aldrig, ser inte ett träd i taget utan bara en kvävande trädmassa. Jag skulle absolut utgöra samtliga exempel i en självhjälpsbok på hur man inte inte ska göra och tänka. I mig bor ingen lösning. Jag kommer inte vidare i min snårskog.

Det är inte synd om mig och ingen annan kan jag skylla på. Felet ligger i mig och
det fanns där redan från början. När jag var barn levde jag i total ensamhet och ingen trodde att jag skulle klara mig och att det skulle bli något av mig. De vuxna övergav mig alltid, och sedan dess har jag aldrig kunnat se mig själv bli gammal. Så obekväm i de sociala sammanhangen var jag också från början, att jag fortfarande helt vill dra mig undan dem.

Vad är det då för mening med livet, om man inte får leva ut hela sin potential och skapa sig det liv man mår bra av? En männsika är väl inget självändamål? Det går inte heller att leva helt i fantasin. Även den begränsas av dålig sikt. Till och med den är ofri och består av inrepeterade upprepningar. Ska det alltid vara så här? Skall det alltid göra lika ont? Vad kommer någonsin att kompensera rader av misslyckanden och fadäser?