Fikarum i kolonialstil

Vi sitter i stora fotöljer,
brunt skinn mot röda medaljongtapeter,
på de stora fönsterkarmarna en gigantisk kaffemaskin.
Den talar om Italien,
bakom det polerade stålet skymtar på innergården en sval blondin.

Öppna tavlor i kolonialstil
visar världen,
så mycket oupptäckt,
i cafégästernas ögon döljs så många
marker,
jag går vilse och mina ögon dras
orkeslösa in i den blanka örn som så stolt pryder
rummets uppfodrande kaffemotor.

I mitt glas det svarta gift,
som värmer mina händer,
och igenom mina ådror så piggt reser.
Denna dryck förenar rummets gäster,
blir dess självklara huvudperson.

Jag spionerar ofrivilligt på en massa
samtal på en gång,
konverstioners förvirrande surr blandas,
går in i mig,
slår sedan ut mig med sin tröttande ljudvägg.

Jag lutar mig bakåt i fotöljen
och längtar mig bort,
men helt oförmögen att mig röra,
på min iris dansar rummet rörigt,
en anställd plockar av borden,
tar ett tag med trasan över de mörka
träytorna,
ger en kvinna ett glas vatten.

I rummets öga finns jag ej,
min stämning stänger mig inne i ett hörn.
Jag väntar mig nästan att höra Columbus steg,
när han kommer gående igenom rummet,
på axeln en djupgrön fågel som fullbordar hans gestalt.

Inom mig finns kontinenter,
som väntar på att upptäckas.
De fångas inte så lätt in på några glada kort.

En mullig kvinna vid ett av borden
tar ett kort på sin bordskavaljer,
mitt inre överröstar deras förföriska röster,
och mina tankar flackar rastlöst runt omkring.

Det luktar inget,
då min smala sked bryter igenom det spröda
höljet på min chokladbiskvi,
innanmätet är onödigt smörigt.
Alla kontinenter är inte vad man hoppas.
För trött att upptäcka,
inget mer får ändå plats.

Kanske örnen lyfter en dag och tar kaffemaskinen med sig,
och rummet blir i behov av en hastig ommöblering,
och att söka sig ett annat nav,
jag då en irrande röd snirkel
i en gulnad medaljongtapet.