Kärlek till mogna hallon

Våra hallon var alltid större än alla andras,
mer svullna,
klarare röda.
Jag försvann då och då in i hallonhäcken,
såg världen igenom den,
allt så mycket tryggare igenom rött,
när man är väl dold bland taggiga grenar.

Ibland dolde sig en grön mask i hallonet,
en hallonplockare måste alltid vara extra noggrann,
och varsamt avlägsna objudna gäster.

I närheten av hallonhäcken en kompost,
intill vilken pumpor fröjdades och förväxtes,
träig, gul frukt till obegripliga inläggningar
som skulle förvaras i något gammalt, dammigt garage
och hittas först vid någon flytt.

Nära pumporna sockerärtor,
så spänstiga och söta,
friskt krispiga emellan tänderna.

Vinbären plockade jag alltid.
Ingen annan tyckte någonsin att det var kul.
Jag satt där på min vita, lilla stol
och drömde mig bort medan jag plockade bären.

En gång grälade min far på mig för att jag
hade plockat bort nästan alla bären,
någon kanske ville äta av dem,
men det gjorde ju aldrig någon.
Nästa dag kom en massa fåglar och åt upp
de resterande vinbären.
Så något rätt gjorde man väl ändå,
fast allt man någonsin gjorde var så fel.