Att älska på riktigt

Kalla vindar driver in över din nakna kropp
Du orkar inte gå upp och stänga fönstret
fast du är så kall.
Din kropp är så vacker.
Jag studerar den i smyg
och känner den välbekanta doften.

Men jag frågar inget om dina vindar,
som kommer in och förändrar dig
och om kylan in din blick.
Jag vill fråga men vågar inte;
vill helt enkelt inte veta svaret.
så jag ser på när du fryser,
fast jag så gärna vill värma dig.

Sängen känns kall.
Där ligger två människor och gömmer sig själva för varandra.
Där delade två människor nyss varandras kroppar medan de var någon helt annanstans.
De var liksom inte där,
bara två skal kvar som famnades.
Hur kan det egentligen gå till?
Lätt: en alltför stor närhet ger den största distans.
Bättre bevara utrymme emellan,
att inte allt veta;
och att älska luft.

Jag undrar vad du tänker på egentligen
och vad som finns där bakom.
I drömmen svävar jag till dig.
Vi har inga kroppar.
Vi är inga änglar fast ljus.
Ditt klara blå kalla ljus
rör försiktigt vid mitt varma bärnstensaktiga ljus
och vi blandas samman för en stund.
Lättare att vara utan kropp
och att röra vid varandra på riktigt.

I fantasin är allt mer äkta.
Där förstör och förgör orden inte oss.
Där kladdar sig inte verkligheten kvävande fast.
Där finns inga oroande vindar bara ljus.