Kanske

Kanske skulle jag bli väldigt glad om jag såg dig,
kanske inte.
Kanske skulle jag springa fram till dig,
om jag såg dig på håll och kasta mig i din famn,
eller kanske inte.

Kanske skulle jag ställa mig på dina skor
för att nå att krama dig,
eller kanske inte.
kanske skulle jag säga att jag saknat dig
och skratta till,
kanske inte.

kanske skulle jag titta åt ett annat håll
och låtsas att jag inte sett dig,
kanske inte.
Kanske skulle jag bara fortsätta att gå vidare på vägen,
oberörd,
eller inte,
låtsas, förställa,
ståla mig,
omge mig med hårdhet,
din hårdhet
eller min,
göra mig onåbar för mig själv och för dig,
för det förflutna och för framtiden,
stänga in mig i en nukapsel;
min nukapsel,
eller kanske inte.
Kanske skulle jag önska att jag aldrig sett dig,
och aldrig mött dig,
eller inte.
Kanske skulle jag ta en annan väg bort till dig,
och inte längre ifrån dig,
eller inte.

Som om det inte längre var en stolthetstävlan,
utan som om annat äntligen var viktigare
än vem som vinner
och vem som tappar ansiktet;
stark eller svag?
svagstark?
starksvag?
Finns inte något egentligen som stark eller svag.
Bara olika situationer och reaktioner på dessa.

Inuti mig går jag till dig
och du välkomnar mig.
Inuti mig behövs inga förklaringar.
Där hotar ingen ambivalens,
där är det lätt att möta dig,
som då
innan kanske kom och tog över,
rev ner och vände allt till oigenkännlighet,
då när konsensus upplöstes för olika uppfattningar för vad som skulle vara.

Måste allt indelas i ett fack för att få finnas?
Måste allt inordnas och anpassas för att inte dö ut?
Måste allt vara okomplicerat, tyst och accepterande för att få finnas alls?
Tål inte kärlek någon aggitation?
Väger alltid ett kanske
och alla yttre dåliga omständigheter
liksom de inre dåliga
alltid tyngre än varmare känslor?
Får aldrig det varma vinna?
Går de besvärligas väg alltid bort från allt,
från dig?