Det för alltid dolda

Finns det en dold känsla under kastanjernas skugga?
Ligger det något dolt under löven?
Kysser läppar gömt i tjälen?
Rider kroppar varandra i parkbänkens mörka återspegling?

Var hamnar allt som stängs inne
och inte får ett liv?
Lever det någon annanstans tillsammans med idéer
som aldrig blev mer en romantiska drömmar?

Längtar drömmen någon annanstans,
efter att sluta drömma
och få vila i sig själv
utan oro för vad som skall tagas ifrån
den och en febrig vakenhet av vad som redan gått förlorat?

Var får livet leva sig självt ifred?
Var får toner bara vara i sig sjäva utan att tillhöra
någon större enhet,
eller mekanism,
där de själva ger upp alla sina rättigheter
för helheten?
När får delen någonsin perspektiv?

Allt finns där ändå,
och man går brevid sig själv.
Så många olika jag från olika tider.
Någon hetsar efter en uppför trappan,
och man vänder sig trött om för att upptäckaatt förföljaren är en själv.
"Mig kan du inte rymma ifrån. Jag är alltid med dig"

Allt samlas och blandas,
ansikten från drömmen som inte finns i verkligheten,
var kommer de egentligen ifrån?
Är jag ett främmande ansikte i andras drömmar,
en sammanblandning av drömmarens alla jag;
en oigenkännlig drömsumma.

Du är resultatet av bristen på jag,
och av summan av för många jag samtidigt.
Du är bara en urvattnad siffra bakom ett gammalt likhetstecken.
Det doftar skolångest och tavelkritdamm.
Jag måste upp i ringarna på redskapsgymnastiken fast jag lider.
Vem tjänar egentligen något på en annan människas lidande,
och vad skall en tjock klumpiduns med ringar till?

Någonstans slog passionen ner
och tryckes ner,
först under prasslande löv fick den en plats.
Ljuset skydde den,
jagades bort,
tålde inte att granskas,
alltid för väldig i sin stormiga karaktär.

Den fick vara ifred under väldiga grenar,
den vändes till sin motsats;
i lugnet och stelheten pirrar hud
och en rysning fortplantar sig genom torra lövs dans.

Där ligger vi under löven.
Där ligger jag;
i dolda kyssar gömd.