Åkerö

Svala vindar mot mitt trötta ansikte. Det blåser igenom mig. Jag vårvädras likt en vintertrött lägenhet. Det doftar sötfriskt av höstäpplen. Jag minns den sena höstfrukten då jag växte upp. I garaget stod lådor med Åkeröäpplen, som kom från trädgården till en vän till min far. Källardoft¨, äpplena som skulle ligga svalt och mörkt så att föruttnelsen saktades ner.

Älskar åkeröäpplenas röda färg. Deras fruktkött är kornigt. Deras form är som ett päron och deras smak påminner inte om något annat äpples. Man ser de sällan nu för tiden. De är min favort. De smakar av de bra bitarna av barndom.

Farfar ympar äppelträd med grenar från andra äppelträd. Som barn tycker jag att detta är konstigt och kan inte riktigt förstå hur det kan vara flera träd i ett. Får man verkligen göra så? Farfar arbetar av gammal vana. Det går på rutin och är nog inte särskilt roligt. Jag sitter på en stol och plockar röda vinbär. Farfars händer är tåliga och vackra. De är känsliga och kan sin sak. Farmors är likadana i köket. De gör saker av gammal vana, och nog är det mest romantiskt i efterhand. För saker blir alltid roligare när man minns tillbaka och har distans i tid. Det är som ett skimmer över farfar där i trädgården, ett annat mildare ljus.