Mellanland

Detta är ett mellanland, där allt vackert måste dö. Detta är ett mellanland som sträcker ut sig, och där man springer så fort så att man står helt stilla och inte kan springa alls men ändå följer snabbt ner med i djupet.

Detta är ett mellanland på vägen emellan de punkter som anses viktiga. Här är vi fast. Det pirrar i våra kroppar men vi kan ej röra oss. Förändringen smyger sig bara på gradvis, för vi vet aldrig när vi lämnar mellanlandet. Plötsligt är vi bara framme och får godta resultatet vid punkt b.

Detta är ett land mellan allt; mellan de riktiga tonerna som överröstar alla bakgrundstoner, mellan årstiderna, mellan de olika livsversionerna av oss själva, mellan liv och död. Vi är dolda i en mellanårstid, i en inter-värld tystas våra inre färger ner och våra passioner göms udan för alltid. Detta är ett mellanland och här är det vrålande tyst och så ensamt just för man har övergivit sig själv och aldrig kan se bortom mellanlandet. Persketiv finns inte i mellanriket.

Här regerar det fula och det sköna är bannlyst. Här är alla fördigpacketerade, nedpressade, avvänjda och leende. De också har lämnat sig själva, och går på någon konstig drivkraft som finns nedbäddad i ryggmärgen. Och vi är i detta mellanland nu och det är som om någon låst oss. Och vi är oss själva men ändå inte, när vi rör oss men ändå står stilla. Det är ett mellanland, en paus mellan akterna som breder ut sig. För vi har inte längre huvudrollen i våra egena liv. En teatraliskt skrikande skådis har tagit över. Transporten mellan födelse och död går obermärkt förbi och ägnas åt skräp, onödiga diskussioner och rader med måsten. Hela tiden skall lisor reovisas för allt det käcka vi gör. Skall vi byta visitkort som i "American psycho"? Måste vi hela tiden avslöja att vi inte fattat någonting? Vi har pestat ner språket med vår konstruerade fulhet och lämnat all oskuldsfulhet bakom oss.

Detta är ett mellanland. Och vi kan vara varandras räddning. Jag sträcker ut min hand och vi vidrör varandras fingertoppar i tanken. För jag är gärna din Wergilius igenom mellanlandet, och vi färdas i vår egen hastighet över taken och lämnar rastlösheten bakom oss. För det är så att bara igenom en dröm kan man lämna mellanlandet. Jag omger din ömtåliga kropp med ömma, vackra ord. De skyddar dig. De är rena och oförstörda som kristaller. De är inte bara ord. De klingar runt oss. De är en länk till det som är du, och jag för försiktigt ut dig ur mellanlandet. Ser till att inte hungriga vargar nosar sig till dig.

Vi kan påverka riktningen från mellanlandet. Det vackra behöver inte dö. Det finns inom oss om vi låter det göra det. Det finns i dina ögon. Du har bara glömt. Jag har sett det bakom det hårda och jag ger aldrig upp förän du kommer till ytan igen, för du är vacker på ett sällsamt skådat vis. Du är bara fången i mellanlandet, men på andra sidan väntar nåt annat. Kanske katter, böcker, konjakskupor, flödande ord som passar in i samtal som händer i handskar, eller vad du nu vill.