Egyptisk stilla storm

Hennes hals är skir och elegant uppsträckt. Hon står bortvänd och håller upp sitt huvud med grace. Han granskar hennes späda nacke. Han vill kyssa den vita huden just där, men hon går inte att nå. Alla vill smaka henne, men hon kyssar ingen. Hennes kropp rör ingen. Hon är insvept i ett mönstrat, tunt tyg med guldbrokad. Ner från hennes öron hänger tunga öronprydnander i mösntrat guld.

Han drömmer ofta om hennes mun. Den är som ett smycke i hennes ansikte och äger en million uttryck. Ibland när hon tittar med sina skarpa ögon rakt igenom honom, så brukar han betrakta hennes ansikte. Skuggor far över det och får henne att se gåtfull och ouppnålig ut på så många sätt. Han vill ta tag om hennes haka försiktigt och följa hennes käklinge med fingrarna. Det är som hon avslöjar vad som rymms i hans tankar ibland för hon betraktar honom utforskande, och hennes kroppsspråk påminner om en påfågel som är på sin vakt.

Divanen är fylld av kuddar, runt den bord fyllda med fat med övermogna frukter och bägare med vin. Han är har inte fört vinet till sina läppar men känner sig berusad. Han vill lägga henne mjuk men bestämt ned på divanen men vågar inte. Henne rör man inte bara. Det är något andligt över henne och han vill spara upplevelsen och inte slösa bort den.

Men han kysser henne trots att han står så långt bort ifrån henne i rummet och trots att hon står bortvänd. Hennes mun är för alltid memorerad inne i honom, hennes mungipas smak bor i hans mun bakom alla smaker. Hennes väsen far över honom. Utanför är det en egyptisk hetta. Det är tort och för varm att gå ut. Det är ovanligt tyst. Bara sanden rör sig och sjunger. Nu vrider hon lite på halsen och han känner hur han rör sig inne i henne. Hon tar emot honom. Det är fuktigt och varmt.

Hon står kvar vid fönstret och tittar ut. Hennes tunna tyger faller vakert mot golvet. Han undrar om hennes kropp är lika böljande där under. Han vet inte om hon är mager eller yppig. Alla lager att tyg döljer det mesta av hennes kropp. Men han är säker på att resten av kroppen är lika elegant som nacken och halsen. Han betraktar henne på avstånd och hör när tyget ibland når marken av vinddraget från den sandiga stormen utanför. De gömmer sig i varandra och allt är stilla