Av rött tempererad

Regnet är kallt och frisk mot mitt ansikte, som jag vänder uppåt. Det är något befriande med de lätta regndropparna och jag känner mig inte lika instäng emellan allt; emellan måsten, emellan höghus och emellan vassa blickar. Mitt paraply ligger oanvänt kvar inne i min väska. Regnet tar fram dofter och färger. Träden ser så klara ut i regn. De liksom lever ut och sträcker ut sina ihopkrupna leder. Det är som om de springe ri det friska; och jag tänker bäst i regn.

Utanför blomsteraffärerna står höstiga Cyklamen i starka färger. Inomhus är de svårskötta och så lätta att älska sönder. Roten ruttnar om man vattnar uppifrån. De skall sänkas ner i vatten och suga underifrån istället. Under staden växer tunna rotverk i hemliga gångar. De syns aldrig men håller uppe staden och kan när som helst kan de riva hela den. Då och då rusar en nyfiken råtta sniffande förbi i underjordiska gångar.

Utomhus är Cyklamen en ytterst tålig växt. Den pryder gravar och trivs bäst i bördig jord. Där sprakar den ostört i det svala. Den är som jag stark och känslig på samma gång.Så Därför så svårt för människor att veta vad som inte gör ont och gör så ont i mig. För jag är uppbyggd av intrikata rotsystem på en gång så härbärgerande och bräckliga. Jag är gravid med tusen världar. Och mig orkar ingen människa riktigt innehålla någon längre tid. Det som om jag till och med sänder ylande vargar på flykten.

Står osynlig på kyrkogården, endast sedd underifrån. Rönnarnas bär har en extra stark orange färg idag. På marken hoppar mulliga gråsparvar omkring.

Varför får inte saker förbli vackra? Varför måste saker befläckas; och varför får man aldrig vara både och och innesluta många världar och väderstreck? För jag är av rött tempererad. En alltför passionerad själ är min största last och fiende. Med den skrämmer jag ner de döda i sina gravar. Bara en cyklamen står kvar i vindarna från havet.