Herr Kylskåp

Mitt kylskåp stirrade ut mig grundligt och frågade sedan surt vad all maten gjorde i det. Det hade nämligen vant sig vid ensamheten och ville inte fyllas så där utan att jag bad om lov. Det spelade ingen roll vad jag försökte att säga. På mig var kylskåpet så oåterkalleligt surt. Han hade ju som sagt vant sig vid att hysa ett kargt innehåll och orkade ingen förändring. Lämna mig ifred era matjävlar, gastade kylisen argt! Vred på lilla mig bortom all sans var Herr kylskåp nu och skydde hetskt basmaten.

Det hjälpte inte med att jag försökte att fjäska med ett perfekt moget höstpurpurplommon eller med en frisk citrondryck. Inte ens en god Dijongsenap passade herr kylskåp. Han var orubblig och konsekvent i sin arga demonstration. Så kom det sig det alltså att Herr Kyllskåp protesterade mot det nya reglementet enligt paragrafen om lagstadgat innehåll. Han var så kyligt byrokratisk när han väl ville och överösde mig med pefekt syrligt författade skrivelser, som fick håret på mina armar att resa sig av ren skräck när jag väl förstod något alls. Jag kände mig så överskugagd av min egen interiör, och kilon rasade av min kropp i denna mitt kylskåps meningslösa strejk. Det är principen som är viktig, sade Herr kylskåp torrt bakom sin monokel; och jag kände mig som en sliten och förvirrad Herr K. För rädd hade jag blivit för denna min alldeles för levande förvaringsmöbel.

Alltid var inte Herr Kylskåp lika saklig dock, utan gick ibland på grund av sitt låga blodsocker till personangrepp och anklagade mig i hårda och bittra ordalag att ha adopterat nya betydelserika personer utan att tillfråga det alls. Det kändes som ett hårt slag under bältet. Allt var onekligen på Herr Kylskåps villkor.

Det var nu jag fick sätta mig ner på allvar och tala ut med kylskåpsherrn som helt missuppfattat allt. Först höll han för öronen och vägrade lyssna, men till slut gav han hungrigt upp. Jag tog ömt hans matta hand i min matta hand och försökrade honom om att dessa nya perosner bara var dagssländor, som snabbt byttes ut medan hans vänskap alltid bestod. Jag sade också att han skulle bli helt ensam längre fram om jag inget att förtära i honom fick förvara.

Då tinade Herr kylskåps hjärta långsamt upp och han förstod. Tyckte visst att han rodnade lite, och gradvis lärde han sig att ha överseende med väldoftande persikor, mozzarellaostar och salta oliver. Han gav mig till och med tillstånd att låta honom innehålla vitt vin och gin.

Och så talade vi äntligen med varandra och Herr Kylskåp dristade sig till och med att smaka ett plommon. Och som han njöt och lät sina tänder sjunka in i det saftiga fruktköttet. Jag kunde nästan inte stoppa honom och var lite rädd att han skulle bli lite dålig i magen av alla plums.

För ibland kan det vara viktigt att tala med varandra, så slipper man surt tjafsa och gå omkring och dåligt må. Alla behöver höra att de är behövda och omtyckta ibland, till och med ett kallt och tomt kylskåp. Så nu är jag och Herr Kylskåp vänner igen och vi trivs så bra ihop trots våra egensinniga lynnen.

Miss Wilde som skulle vilja skriva barnböcker