Stilnocttrött

Jag vandrar sömngångaraktigt omkring, stilnocttrött men trygg. Regnet dansar på balkongräcket och gatorna är regnigt ömma. Det är ett blankt och förlåtande landskap. Det andas hopp och jag vill gå in i dess varma regnighet. Ljud av regn i mitt hjärta som mottas som befriande skratt.

Och igenom regnet vandrar jag. Jag är bland trädens kronor. För min själ har inga begränsningar, ty jag äger ett träds sanna höjd. Och jag tornar upp mig okuvlig igenom tiderna, i mitt kronhår ett vänligt skratt; ett lugn.

Jag är inne i en tavla av Lars Lerin och suger i mig dess behagliga melankoli, innan den förvandlas till en sorg som personligt söker upp mig. För jag njuter en lätt köld här inne i tavlans landskap; och mina tankar kurrar ihop sig i gosiga filtar likt en njutande katt.Arrrrrrrrrrrrr! Och jag regnspinner, sömnigt in i mig själv och längtar lugna smekningar som inget från mig stjäl, och att svepas in i välbekanta dofter, och tryggt skrammel i mitt öra, runt mitt huvud och doften av nybryggt kaffe; rent och mustigt beskt, och rostat bröds varma arom, och kardemumma, och kardemumma som breder ut sig och motar bort alla kemiska doftnyanser, och allt obehagligt svavel i natten; och jag vilar i en stark och söt kardemummighet. Jag vilar i dina doftminnen.