Häxan och flödet i orden och vinet

Lyssnar musica, dricker vin. Dansar naken. Usch, nu låter jag som någon hysterica i en äcklig Kay Polack film. Det blåser utanför som ett tjut i öronen. Det är mörkt. Det rapporteras om snöevakueringar i England. Snart går jag ensam genom mörkerstaden i leriniskt vemod mot Erika. Där väntar mer vin. Jag är öm. MItt hjärta är ett trött hjärta. Men jag dansar och jag försöker att fortsätat se livetssensualism, och pirret i ruset längs ryggkanvasens inkyssa läppar. Din rygg en ikon. Din rygg boplatsen för ett värdefullt konskap; din rygg en ram som hålelr upp din spretiga, heta person. Mellan orden en andning; och vi hälsar som som hästar fortfarnde i fantasin där vi bosatt oss; och rörelser, långsamt som i en stilla, återhållsam dans dans ,där den verkliga berörelsen äger rum utanför kroppar, mellan själar. Där åtrån vinner och aldrig rädslan. Den äkta närheten är en disans. Och valet att sammansvetsa orden; och vågor över hud. Och vild skog i andningen

Drar upp strympbyxor. Kryper in i klänningens tyg. Liksom dansar för mig själv i tankens rus; en häxa utfören farlig dans jutan publikum.