Den tredje positionen

Glömskan är det bästa minnet. Något säger mig nämligen att det jag så skickligt gömmer undan i hjärnans alla veck, det som jag så tacksamt förtränger i själva verket, är vad som påverkar min person mest. Varför skulle annars min hjärna lägga ned så mycket arbete på att låsa in vissa livssekvenser i mitt undermedvetna? Något lägger sig alltså alltid obemärkt i och styr mina rörelser och tankar i denna värld.

Vissa saker blir jag galen av att minnas. De flyter plötsligt upp där som ruttnade lik i vårsmältningen. Bad jag om att ni skulle uppenbara er kanske, satans minnesmissfoster? Du hjärnan, har du blivit en slacker eller vadå, varför släpper du in vissa våldsverkare från förr? Du påminner nu alltför väl om en gravt alkoholiserad buskisportvakt. Ditt omdöme sucks.

Jag är i den andra fasen. Du irriterar mig som vore du en sig kraftigt utbredande kontinent av äckliga farsoter och groteskheter. Du skaver i mitt öga och jag vill till den tredje positionen, där känslan blir en antikänsla. Dvs, där man om inget bryr sig och minnen flyter fram utan att alls en påverka; där vad som känts så starkt ej längre berör.