Frågestund har guld i mund

Detta är inget förhör. Det är bara jag som ställer en fråga, sen en till och en till osv. Är det fult att fråga, frågar jag mig. Får jag fråga dig några saker till? Bara en fråga till tack.

Jag är nyfiken, vill undersöka och vill veta; och den dagen jag inte ställer en enda fråga och inget vill veta, då vill jag inte längre finnas. Dock har det blivit för mycket frågeri på sistone och jag måste nu lägga band på mig. Det är så jag många gånger upplever det när jag är med andra människor. Jag måste tona ner mig själv liksom, fråga mindre och ej ta plats. Vad kan jag säga till mitt försvar mer än att det i en tärande ovisshet föddes ett starkare behov av att få veta. Inget är konstant. Därför frågar jag. Därför plågas jag med vetskapen att så många frågor är utan svar.

Varför frågar jag då om mina frågor bara ekar så obesvarade? Har jag med alla mina frågor några dunkla motiv? Försöker jag med dem att få ett psykologiskt övertag? Svar nej. Jag är uppriktigt intresserad av det mesta och vill gå till botten med saker. Att jag sedan tenderar att dra saker till sin spets och att överälta, är något jag verkligen vill vänja mig av med. Dessutom bemöter jag alltför ofta en fråga med en ny fråga. Jag skyddar mig på detta vis alltså mot exponering med hjälp av min stora frågearsenal. Detta till trots, har mina egna frågor skadat mig. Jag har fått reda på hemska saker jag nu inte vill veta, men har även blivit övergiven utan några svar alls.

Vissa frågor får man ställa, dvs sådana som redan har fasta svar som hur mår du (svar bra). Man får fråga om människors djur, barn, jobb, husrenoveringar och intressen. Andra saker undrar man bara och frågar aldrig högt.

Jag vet att jag frågar för mycket och att jag är en frågepest. För detta framför jag mina ärligaste ursäkter. Jag önskar att jag kunde vara som du. Vad får jag fråga dig om då?