Kyrkobetraktelse i vårkvällen

Penséer i djupt sammetslila nyanser
mot rostiga, trasiga grindar,
ovanpå svarta kurtisantrastar
spanande ifrån sina gravstenar,
i dunklet försöker de att med sång
locka till sig de kakaofärgade honorna,
vilka är trötta på hanarnas duellerande
och drar sig undan,
färgbländande,
lätt illamående av de ständigt pågående,
bombastiska serenaderna.

Skators smattrande,
svart-blå-grönt skimmer mot färskt vårgräs,
duvors trygga hoande

Nu faller mörker över kyrkogårdar,
man kan gömma sig i det,
fåglarna drar sig nu upp i träden.
Här vågar man se lite på sig själv,
på håll,
lyckas vila en stund i något,
för så mjukt är det i gränslandet mellan ljus och mörker.

Mellan gravar finns ett lugn,
"Mitt intellekt är vad som dödar mig", tänker jag då
jag livlöst passerar dessa av tid så skiftande stenblommor,
En insikt som snabbt försvinner och aldrig kommer åter,
liksom ljudet av mina skor mot nykrattat grus.