En betraktelse

När vi väntar på bussen till Koggmuseet,
så måste jag luta mig mot en pelare.
Inte visste väl jag att ta sömntabletter
innebär att vara tröttare på dagen än på natten,
det liksom motverkar alla syften.
På bussen försöker jag att föreställa mig hur
det är att vara pigg,
det gör mig ännu tröttare.
Är så förbannat trött på att vara trött.

Marknaden invid havet föreställer en medeltida stad.
Det finns en smedja och ett kapell,
pilbågar, kläder, smycken och djurhudar
säljs till medeltidsfantaster.
Vi kommer 15 minuter innan marknaden stänger.

Sen vandrar vi tillbaka till vår egen tid,
går in på Wayne´s där vi kritiskt betraktar övriga cafégäster
uppifrån en balkong.
Jag konstaterar att den fria viljan inte är något värt,
när några småbarnsföräldrar som helt tappat greppet
väljer lussebullar
och kakor med lingon från de röda skräckfaten.
Har de tappat omdömet helt, frågar jag mig själv.
Kanske borde inte alla få välja ändå.

Kakor och pajer plastas in,
snart stänger caféet.
Jag undrar vad som händer med alla kakor på natten.
Kanske adopteras några lyckliga bakverk av nära
och kära till de anställda.
Resten av kakorna sover väl så tryggt
under sin plastfolie.
Kanske kryper någon rosa jättemaräng intill en ensam
scone och gosar lite.

Ute på stan köper jag sedan en marsipancigarr med päroncognacsmak
till Dan,
och snackar sedan om växthuseffekten med marsipanförsäljerskan.
Hon säger att ozonlagret nog är borta om 50 år
om vi fortsätter så här,
jag tänder en cigg,
och kontrar med att det nog inte är läge för barn då
om de inte ska grillas
ihjäl i framtiden förstås,
hon chockas och vi går vidare.

Vi ställer oss vid en eldstad,
värmer våra händer,
jag ett steg närmare min rättfärdige Lucifer.

Min knotiga knän fryser när vi går mot videoaffären,
lämnar in filmen,
och jag får en skumtomtenisse,
som pudrar ner hela min jacka med sitt tomtedamm,
käkarna värker av att tugga den sega tomtefiguren.
Kanske ska jag slopa all övrig föda
och äta skumma, dammiga tomtar tre gånger om dagen.
kanske är det lättare så?