Det är frånvaron av allt som ger en människa värdighet. Som om någon någonsin skulle kunna tro att man kan förlita sig på någon annan, och mot denna någon luta sig. Och så dyker man upp på gymmet en minut efter ens kort slutat gälla för dagen, men den snälla människan i receptionen släpper in en ändå. Trots att Anubus vägt ens själ och funnit den för tung. "Jag tänker på vad jag övergivit, jag tänker på min egen övergivenhet". Runt omkring en en doft, en tydlig smak av metall. Alla ingångar är stänga. - Stop! Här kommrr du inte in. Som vore alla entréer blott kulisser.

Löparband som flimrar förbi och tanken som leds bort. En berså. Under ett blommande körsbärsträ en sliten trädgårdsmöbel. Ett grillgaller med stora, saftiga aubergineskivor som får märken av gallret. Spett med små krämiga mozzarellaostar, squash, cocktailtomater, och söta smålökar doppade i balsamvinäger. Smältande smör på krispiga primörer, tänder som får motstånd i en djupt röd-lila rödbeta. Glacerade rotsaker. Rccolasallader. Stora glas med rödvin. Kärvheten i Shirazdruvan emellan läppar. Och basilika i luften. Överallt basilika, basilika och basilika. Man är omgiven av basilika som om de friskt gröna basilikabladen runt omkring en byggde sin luftiga byggnad. Ibland en vindpust som för med sig renheten i rosmarin, friskheten i lavender och timjans vardagliga mustighet. Och så sötman ifrån hallonhäckens blad.

Det är kvällar då man tar cykelturer eller går rastlösa vårpromenader längs vägar med hus, som har sin dörrar ut mot vägen.