Om jag skulle komponera att stycke musik, så skulle det vara av toner ifrån en annan värld. För ibland räcker inte världen till, och det inre tar över och hålls fånget. Ibland räcker inte goda intentioner till. Ibland räcker in personligheten och försöken till. Ibland är inte kärleken nog.

Och jag skulle göra musik av det rena och oförstörda; av det oförorenade skulle jag skapa min sång. Och musiken skulle göra mig immun mot alla ständiga plågor och äntligen låta mig få vila. Musiken skulle vara jag och hitta sig en plats bland dimmor; tydlig och klar skulle den ljuda. Och det skulle inte längre gå att nå mig med farsoter och rastlösa sorger.

Och inte skulle jag behöva försvara mig, för sången skulle omge mig som en skyddande slöja. Okränkbar skulle jag gå. Fritt skulle mitt steg vara. Och inga löparband, inga hetsande tävlingar skulle längre nå fram. Och jag skulle möta mig själv som jag var innan jag blev förstörd.

Nu skall jag gå igenom stadens Lerinska melankoli till ensamheten bland människor. Invid kyrkors spiror en mjukt röd himmel. Och jag förväntar mig nästan att se Emmanuel Kant, där han går omkring i sitt eget vankelmod. Men sången den befriar.