Därför följer jag träden

När raslösheten sliter i blodet och anden aldrig får vila, så skapar drömmen lätta hem. För där inget hem någonsin funnits och hjärtat slagit rot i striden, letar sig skotten mot det fulländade i tanken.

Mitt hus har en punschvaranda där jag sitter på kvällarna så gott som året om och dricker lite portvin eller kaffe samt skriver. Ibland är jag inpylsad i filtar, ibland har jag sällskap och skratten hörs ut i den dova kvällen. På stentrappan upp till huset står lerkrukor i olika storlekar med gröna växter och blommor. I luften en fyllig kryddighet, som fastnar på min kropp och smälter samman med dess dofter.

I hallen möts jag av en norsk skogskatt och en birma. Jag har varit ute med min stora New-found-land hund. Mitt ansikte är friskt av vinden och jag är behagligt varm. I köket sätter jag på te. Dukar med tunga keramikmuggar på det halvmörka rustika träbordet i fransk stil. Överallt kryddplantor och frukter och grönsaker i stora skålar. Trägolvet knakar under mina fötter. Jag går upp för den snirkliga trappan till mitt sovrum och lägger mig ovanpå den mörka träsängen. Väggarna är klädda med gammaldags mörklila tapeter och det finns flera smidesdetaljer i rummet. Utanför fönstren kallar skogen.

På vinden har jag inrett ett bibliotek i viktoriansk mörk stil med maffigt tunga sidengardiner. Tänker alltid på Oscar Wilde då jag sitter där. Man famnas av böcker, omges av dem. Från golv till tak böcker, alla med sin egen historia. De är mina vänner. Överallt i mitt bibliotek finns hemliga hörnor där man kan försvinna. Det finns också konstiga antika föremål, otympliga lampor, fotöljer av olika slag, cigariller och konjakskupor. Ibland sitter jag tyst med någon vän där uppe och vi läser var sin bok.

På ett våningsplan, nära trappan mot ett fönster finns min ljusa skrivarhörna. Det är där krakatärerna blir till, det är där min varma ande förvandlas till ord. Runt skrivarhörnan orkidéer, min favorit Purpurata närmast mitt lidelsefulla hjärta.

På andra våningen finns en balkong där jag gärna står och ser ut över havet. Men min favoritutsikt finns på husets bottenplan i badrummet. För när jag sitter i badet med ett gigantsikt glas rödvin (från min vinkällare där det också finns egna inläggningar som ibland möglar då jag inte lyckats äta upp dem och inte kunnat tvinga på dem på mina stackars värnlösa vänner. Här restaurerar jag också gamla möbler ibland), så badar jag med naturen. Fönstren invid det runt formade karet öppnar upp för det gröna utanför och skogen blir en del av min inredning och min själ.

Det finns också andra rum där olika handlingar utspelar sig men de håller jag för mig själv. Det finns en vedspis, glada föremål och gammalt, slitet skrot. I trädgården växer pionerna vilt och mustigt och kastanjeträden vakar över mig. Det finns ett slitet engelsk rum där med söndervittrade statyer och förfall. I en annan del finns en smidesbänk under stora fruktträd medan en glad hamock står i ett annat hörn. Min trädgård får vara som den vill utan att vara kaotisk. Där njuter jag, där arbetar jag.

Ofta tar jag min skrothög till bil och åker runt på olika turer. Ibland är jag på universitetet och föreläser. Det sistnämda känns för det mesta spännande och jag blir kvick och flödande i den miljö. Om inte så är fallet så låtsas jag att mina åhörare är träd och då går det bättre.

Jag tar mig urbant kaffe, leker kulturell, minglar bland vänner och vin. Jag är lättare att hantera därför att jag helt ut får vara mig själv i frihet och för att mitt passionerade jag får komma till uttryck. Men ibland pratas det om mig på släktmiddagar och om hur egensinnig jag blivit och om hur svårt det är att ha mig i möblerade rum. Det viskas att jag är en militant vegan och lesbian, kanske tom en kommunist men åt detta skrattar jag bara; sant eller inte sant. Och jag strövar omkring i mina ridstövlar och jag är oövervinnelig, lugn och nöjd där i min rätta miljö.