Namnlös

Åkeröäpplen ligger i kartonger i garaget. Det doftar fukt. Åkeröäpplena är mina favoritäpplen, och påminner i formen om päron. Det är höst när hösten är som vackrast. Äpplena i vår trädgård är friska och kalla; och jag vill stanna där under äppleträden. Under sommaren har jag plockat vinbär, hallon och krusbär; men nu är hösten här och den betyder skola.

En dag går jag ifrån skolan fast det är flera timmar kvar. Jag flyr när ingen ser, för jag är en sådan som både syns och inte syns; och båda alternativen kostar. Jag bara vandrar där ifrån som om måstet vore något geografiskt. Och jag går där igenom rader av likadana hus med skolsvärta i mitt hjärta. Den lättar lite med varje steg, och jag är nöjd med att inte någon av mina föräldrar är hemma. Huset är annorlunda utan dem i sig. Jag gillar det bättre så, men ändå finns spår av dem där och det oroar mig lite.

Jag öppnar kylen och tar fram ett paket baknougat, öppnar konservburkar med inlagda frukter, vispar grädde, gör i ordning en massa knäckemackor med kaviar, äter frysta kakor direkt ur frysen; svårt att få upp de kalla plastburkarna och fingrarna ömmar. Och jag står där och jag äter, och äter och äter som vore jag bara ett hål. Jag tuggar mekaniskt, blandar och trycker in. Jag ger i från mig små ljud men ingen hör, för jag är osynlig och synlig när var sak passar sig och aldrig kan jag veta vilket av dem det blir. I alla riktningar faller min skugga tomt.

Så går jag in på toaletten och allt kommer fram, som vore hålet fyllt med negationer. Först ser jag till att stänga badrumsfönstret och låsa badrumsdörren, kontrollerar att ingen kommer hem och så gråter jag en gråt som inte hörs och inte syns för det har jag lärt mig.

Jag hör när mina föräldrar kommer hem. Inom mig flaxar en fjäril. Och jag vill vara del av höstens friskhet; att farfar ska ympa fast mig som en gren på det där vackra äppelträdet. Men jag är en tennsoldat i någons leksaksarmé, och jag har oigenomträngliga lager av metall över mig, så jag kan gå omkring där jag inte vill vara men måste. När mamma frågar mig hur skolan var svarar bara ett kort ja. Sitter sedan med skrivbordslampan tänd och känner hur alla äppelträd drar sig tillbaka. Och jag känner inget.