Över alla timmar faller en skugga

Det är fullt möjligt att strypa en personlighet.
De exakt likadana husens skuggor äter upp gatan.
Jag står där med min orange tennistränare men får inte till det.
Jag försöker liksom att vilja stå där och spela tennis med mig själv
och vara alldeles normal,
och ej synlig,
men jag trasslar hela tiden in mig i tennistränarens lina, och snöret
trasslar till och med in sig i sig själv. Till slut ger jag upp.

Jag vet att jag inte är en smidig person,
jag har tvingats att gå i extragymnastik,
och mina föräldrar har övat mig i att hoppa hopprep.
Nu är det snart slut på sommarlovet och jag vet
att skolan måste börja igen för det måste den.
Då börjar allt om.

Och mamma köper jeans åt mig i en specialaffär,
expediten envisas med att komma in i provhytten och betrakta mig.
Jag vet inte var jag skall ta vägen och jag svettas.
Senare fastnar blixlåset i min mage.
Det känns obehagligt coh det lämnar ett skrikande rött märke,
som snart skall försvinna,
andra märken skall aldrig gå bort men de syns inte.

Det är föräldrasamtal igen och mamma och jag bråkar efteråt som vanligt.
Jag har ont i magen,
hon grälar på mig och jag skäms,
lärarens ord sitter som en klump i halsen,
och jag vill bort men jag har ingenstans att gå
och jag känner hur människor närmar sig från alla håll.

Några klasser senare sitter jag med mina klasskompisar i ett rum intill klassrummet.
De skrävlar, gör olika jävligheter och flabbar loss.
Och jag vänder mig för en kort stund om ifrån min tråkiga och obegripliga mattebok
och ler,
just då kommer läraren in och hon skäller ut mig efter noter för att jag bråkar så.
Ingen annan säger något.
Jag tänker att det spelar ingen roll vad jag gör för det blir ändå fel,
och jag kan inte vinna
så jag skrattar inte så mycket mer.
Och inte vet jag om att det en dag kommer att finnas något annat.
Inget vet jag när jag sitter där.

Så en annan dag får vi i uppgift att lära oss allt vi kan om en fågel. Jag och en pojke får Nötväckan och jag slukar uppgiften, har så kul, är superentusiastisk och vill göra bra ifrån mig. Dagen efter är jag så ivrig i klassrummet att få berätta allt om min fågel, men inget får jag säga. Istället för pojken berätta allt och han gör ett uselt jobb; och jag vet ej var Nötväckan tog vägen.

Så jag sitter där bland unkna böcker, kritdamm och sura skoldofter. Jag sitter där i år och är livrädd för skoltoaletter, raster, läraromdömen, vägen hem ifrån skolan, matsalen, sprutor, extra undervisning; men jag är aldrig där. År efteråt minns jag inget alls av dessa år, men en dag kommer allt tillbaka när jag går på lärarhögskolan i Malmö och plötsligt är jag i skolan igen.

Man kan vara instängd i en mängd olika saker: emellan betongväggar, under kvävande tak, i en situation, i någon annan och i sig själv. När jag tittar ut över de grå höghusen pressar det till i strupen. Natten innan drömde jag om farfar igen. Han klädde ut sig i glittriga maskeradkostymer och jag ville ta kort men det gick ej. Och när jag vaknar tänker jag på allt man måste ta av sig och ta på sig. Jag tänker på frånvaron av luft.