Ugglor i mossen

Jag och min superviktiga sötisarmé bestående av Dan, Erika och Frasse drog igår ut på en omfattande expedition till Lund. I Lundagård fanns nämligen min dröm om att se en uggla.

Innan det stora intåget i Lundagård fikade vi på gigantiska chokladmuffinsar och lattar på en solig trappa. Väl inne bland träd, ugglespejandes, fick jag för första gången uppleva hur det var att människor för en liten stund uppmärksammade något annat än min eminenta Frassevän. Och jag fick låna en kikare; och Kattugglehonan steg ömt fram i mitt öga som något så sällsamt vackert. Jag vill vara del av det vackra, tänkte jag. Det är det enda jag vill och kan. Jag vill det äkta och okonstlade; det som inte är arrangerat.

Ugglebebisarna syndes ej till dessvärre, och jag som hade hoppats att de skulle ramla ned i mitt huvud och för alltid bo i min mössa och omge min överfyllda skalle med sin skyddande gråfluffighet. Jag som aldrig kommer att få några barn längtar djur. Ja, jag jämför ju inte djur och barn.

Minns när jag som student låg där i Lundgård i gigantiska lövhögar. Det var höst och himlen var den samme; men ändå kändes den så annorlunda än nu. Och jag hade så många passioner som ville ut och jag låtsades att jag var Chatterton där jag låg insvept i Keats diktstrofer väntades på att livet skule börja.

Tidigare i veckan har det fikats en massa med ytterst trevliga personer. Jag kan bara äta godis och dricka saker. Mat är svår att få ner. Den berör mig inte längre och är bara till som näring. Då får det lika gärna kvitta.

Ett mycket intressant pjäsutdrag har jag sett också, följt av en givande diskussion. Jag höll mig tyst i bakgrunden då innehållet låg för nära mitt eget liv. Pjäsens manus hade jag tidigare lyckats översätta, men hade nu inte förmågan att översätta mitt eget liv till något annat mindre plågsamt. Efteråt vin och Irish coffee med intressanta människor. Inspirerades också lite, vilket är en ovanligt fin och viktig gåva. Jag fick också höra snälla saker om min person samt att jag var snygg och att jag på ett kort påminde lite om Greta Garbo. Jag sög tacksamt i mig. Så härligt att ta emot något mjukt istället för hårda ord och utvärderingar.

Men lusten för livet finns inte kvar. Sex intresserar mig inte. Om jag är fet bryr jag mig inte om. Vill vara så ful som möjligt så att jag blir osynlig och att alla män äcklas av mitt utseende. Vad som händer mig är egalt, dadlar hatar jag och någon mat behöver jag rakt då inte. Det är bara ett meningslöst pengaslöseri. Men jag skriver på min novell och min karaktär Finkel hjälper mig att förstå hans dubbelhet och motsägelsefullhet. Han är skapad till att rädda mig själv. Den enda friheten finns i skrivandet och i mötet med de människor jag älskar och som inspirerar mig.