Ohörd vädjan

Jag är så trött att jag aldrig kan sova och aldrig slappna av. Jag orkar knappt ens tvätta mig, så jag ber till farfar fast jag är en människa som inte kan tro på någonting. Och jag ber till honom fast jag vet att det är lönlöst och fast jag vet att han ej hör mig. Jag ber till honom där runt omkring mig och säger att han är den enda som kan hjälpa mig, att han är mig närmast. Och jag ber honom att tala med Gud om det finns en sådan eller att vädja till någon satans ängel att se mig. För jag vet att farfar finns där allt är gott och där ingenting känns eller gör ont.

Och jag ber om förmågan att inte vilja förstå och styrkan att överge mig själv så att jag kan stanna kvar. Och jag ber skrikande tyst.

Jag var ju den som ingenting sade. Alltså hade jag klarat mig bäst. Jag höll mig undan. Då var väl allt helt ok. Först sade jag inget alls. Sedan sade jag allt men fortfarande inget. Jag kunde tala för mig och föra andras talan. Men jag förde aldrig min egen just därför att jag inte avstod ifrån rätten att föra min talan och på så vis finnas där för mig själv i frid utan strid.