Går snabbt igenom den sömndruckna staden. Bageriet bakar Skånepeparkakor. Jag bärs fram av den varma kryddoften. Högst uppe på ledningar och stolpar sitte råkor; ett annat persepektiv, ett liv ovanför allt. Råkornas näbbar ser ut som gamla gubbnäsor som nyfiket vänder sig åt alla håll. Jag vill in i deras fjädrar och därifrån se på världen. Man kan gå hur fort som helst, springa timme ut och timme in på ett löparband, man kan rusa sig till oigenkännlighet bortom de egna sumpmarkerna, men aldrig kan man någonsin egentligen fly ifrån sig själv.

På institutionen sätts ett avslutande samtal upp. Det är samtalen innan de riktiga samtalet. Det är formalia, samtalen för samtalens egen skull. Och jag pratar utanför mig själv, ser på mig själv då jag orerar och vet att jag inte klarar mer av detta prat då det ej leder någonstans. Varför känns det som skall vara en hjälp som en outhärdlig smärta? Varför blir biverkningarna ofta värre än det aktuella sjukdomstillståndet, och är det bättre att sitta neddrogad på Waynne´s coffee och passivt betrakta än att aktivt reagera på sin egen malplacering?

I en dröm samtalar jag med pappa och farfar vid farfars köksbord. I nästa drömsekvens oroar jag mig för att jag är gravid och ej är redo för de förändringar som det medför. Jag har en sällan skådad panik och är rädd för att förlora min frihet.

Frihet är kanske mer än något annat en sinnesstämning, och de människor som säger sig fria är de mest ofria av oss alla. För den sant frie behöver ej övertyga om just sin frihet. Den personen är fria från andra och sig själv i tanken.