Själens möblemang

Det luktar klart och bränt av vår då jag raskt går igenom stan. Runt omkring mig vrivlar doften av mitt eget honungsschampo. Vid Kungsgatan hälsar jag tyst på min råkkompis. Vi talar kärleksfullt in i varandra. Jag betraktar ömt hans näbb och går vidare. Inuti mig bor han fortfarande så tydligt och han växer varmt för varje kliv.

På sushistället är det kalt. Kostymer med rena linjer, balanserade former, avsaknad av färg och dekorationer. Kommer aldrig att lära mig att tycka om den där misosoppan. Den är som diskvatten. Det växer i den. Vegosushibitarna var trevliga i alla fall, men det bästa på stället var sällskapet dvs min vän Erika. En vacker färgklick bland det strama och nakna.

Jag har aldrig varit sushi. Jag har aldrig utgjort en balanserad del av en inredning. Jag har aldrig varit en ren linje. Jag är en kaotisk portion av något mer svårsmält än stark wasabi. Jag är en trängtans krydda. Min inredning är i drömmen någon annanstans.

Igår försökte Sebastian och Zofia att locka fram sommaren igenom att göra fantastiska tedrinkar. Om man blandar Earl Grey med limedryck och Rom, så kan man rymma en liten stund till en förförisk och vilsam försommarkväll. Man reser liksom igenom den ljusa värmen i glaset och håller sommarens värme intill sitt eget frusna vinterhjärta.

Sebastan säger att alla människohjärnor reagerar likadant när de tar in olika former, men att det sedan är individuellt vad man får för känslor inför dessa former som finns 0mkring oss i byggnader m.m.

Jag har ingen form. Jag är en otyglad bärnstensdryck som rstlöst irrar och letar. Jag doftar lite starkt och bränt. Jag är en skavande, storprickig möbel i ett minimalistiskt möbelvaruhus.