Efterskalv

I drömmen provar jag ut en mörkblå Manchesterkeps på farfar. Den passar inte alls på hans huvud, den är inte tillräckligt djup. Något säger mig att jag lagt energi på fel saker. Ensamma simturer i sommarkvällen. Jag simmar farlig långt ut och ser vad som händer. Sen sitter jag så kall och avdomnad på en mörk strand.

Står utanför farfars port en sen kväll. Mitt hår är blött och jag fryser. Ingen hör mig när jag ringer på. Ingen släpper in mig. Jag ser min egen spegelbild i dörren. Jag ser sorgsen ut. Jag ser blek ut fast jag är så solbränd. Det är något under allt som syns. Det är något bakom allt som tar över.

Jag går hem utan att få träffa farfar och jag vet att jag har prioriterat fel. Den vetskapen äter på mig. Väl hemma sitter jag i en fotölj utan att tända några lampor. Det gröna skinnet så kallt mot min redan frysknottriga hud. Jag sitter i patriarkens höga stol. Min själ har solfrossa. Jag känner inget. Nästa dag ligger jag orölig i min säng och lyssnar åskan. Ett inre oväder rider mig. Det är tyst och något har dött inom mig. Försöker att få mig själv att acceptera att det är så, att alla kalla vansinnessimturer äntligen gett resultat liksom cigaretter och nerstressande vinglas. Det syns inte, och jag försöker att övertyga mig själv om att det var det enda sättet på vilket det kunde få gå. Som metod var den lyckad. För det finns bara ett på förhand begränsat antal möjligheter för en handling att fortskrida. Det gick som jag ville, men det kändes annorlunda.