En uthärdlig geografi

Jag lyfter blicken och där på en murad skorsten i skiftande fäger sitter en kaja stilla och tittar ut. Det är som om jag känner dens tankar.

Jag vill vara del av det vackra; det som inget ifrån en stjäl. Det är mitt enda möjliga perspektiv, för det finns ett lugn emellan grå vingar.

Uppbröstade råkor solar sina mustiga magar. Uppepå gatubelysningens fagra stolpar sitter de. De är mitt ljus. Så fort försvinner dessa råkor, om man närmar sig på ett felaktigt klumpigt vis. Men jag känner råkors språk. Jag är i största hemlighet bilingual. Fåglar är mitt hjärtas sanna språk och jag rör mig endast igenom deras kroppar. Mitt ihåliga skelett, mina fjädrar, min näbb, mina fritt svävande vingar.

När all hjälp är på någons bekostad, empatin död och inga jämlika band någonsin möjliga, lyfter jag med råkors vingar och lämnar mig själv utanför.

När kärleken vrids i alltför många varv, sitter vi sida vid sida. Jag en människa och du en kaja. Skilnaden känns inte viktigt. Den är mindre än vanligt. Vi delar samma hjärta du och jag. Jag är ett barn av vinden. Fjädrar som når in utan att ens försöka. En plats kan lika gärna vara i känslan. Högt över hustaken finns en annan värld. Där bygger hjärtan bo. Kärleken finns i rörelsen. Bara i vinden finns min plats.