Dröm över träden

Jag vill till farfar. Ingen förstår varför. Etylmorfin och jag är där. En övergiven kyrkogård sträcker ut sig i vinter. Inga människor över jord. Jag stryker med mina frusna fingrar över farfars namn. Hans granne är Fluff. Jag tar vackra kort, men ser efteråt att det ej blev något pga att kameran redan var full. Men alla dessa gånger jag inte tog kort men ändå inte kunde släppa bilderna inom mig; så tydliga, så ätande.

Jag känner inte farfar någonstans. Jag känner inte mig själv någonstans. Var är jag? Vilken sida är jag på där på kyrkogården? Känner mig så begraven under allt, så nedmosad och söndermulad; mitt ansikte rödfruset. Aska över snö. Snö har ett oändligt antal färger. Den kylan har en värme.

Drömmar kan dövas av preparat. De kan sväljas ned och trängas undan. För vad fyller de för funktion om det bara forsätter att vara drömmar? De vänds ju då så lätt till ren skär plågan.

Men drömmen når igenom, och jag ser hur jag kunde vara om jag var uthärdlig. En tystnad. Runt omkring mig bara träd, träd som förblir okuvliga och inte förlorar sin självklara värdighet. Kott-klasar, tyngande pudersnö på varma granarmar. Knarrandet av mina skor på det snömjuka, dovt.

Att betrakta träd är för mitt öga som en omfamning, och jag får en plats, lämnas inte sjunkande och väntandes i mörkret. Ifrån mitt alldeles egna hus hänger en istapp i vilken alltings färger speglas. I bakgrunden en hackspetts hackande. I förgrunden småfåglars tal. I deras ord finns inga krav och befallningar. Man kan bara vara utan förställningar och anspänningar. Därför når mig sången. Jag kan ta emot den. Men det är bara en dröm precis som Keats näktergal och den viker undan. Min dröm har ingen som helst mening. I mig får den längre ingen plats.

Jag längtar friheten, oberoendet och friden att räddas ifrån mig själv. Jag längtar kontakt med lurviga varelser.