De två duvorna sitter på vår balkong igen. Jag går ut och vi sitter sida vid sida. De betraktar mig, burrar upp sig som två små grå fluffar; och jag säger mitt hem är alltid ert hem. Ni bor också här. Ni tar er rakt in till mitt hjärta och jag älskar er fast vi inte känner varandra. På något sätt känner vi varandra just bättre därför.

Ibland tror jag att de talat med farfar. Det finns något i deras ögon som påminner mig om honom, något milt, värmande och stödjande.

Grannen över oss säger till oss att vända på alla krukor så att duvorna inte bygger bo däri. Jag skiter i den jävla idioten. Jag bestämmer inte över fåglarna och jag önskar att också jag kunde flyga iväg så att jag slapp se sådana dumma människor. Grannens hem är säkert en Ikeainstallation utan liv och utan plats för liv. Hans liv är nog redan färdigplanerat, men vad vet jag om det.

Duvorna får mig att känna mig mindre ensam och mer levande, som om det finns något annat där ute som inte gör ont; min själ lyfter med deras vingar.