Innanför och ut

Jag har gått omkring ute och låtit solen försiktigt röra vid mina kinder, men jag har inte helt vågat ta in den.

Jag skrev små meddelanden till dig ifrån fängelset, och du svarade mig ifrån landet utanför. Du fick mig alltid att skratta och inte alls känna mig ensam i min utsatthet. Det räckte liksom att veta att du fanns där ute. Det var en värme i det; och viktigt var att kunna samtala med någon utanför sitt liv. Du var motsatsen till tvång för mig. Du gjorde mig glad och jag ville berätta allt för dig. Innan hade jag ju blivit helt stum. Jag upplevde samtalen med dig som så äkta, men nu vet jag inte längre.

Jag brukade fly till dig i landet utanför. Jag tyckte mycket om att höra dig berätta. Det var som att svepa in sig i en trygg filt; och hos dig var jag inte lika rädd för saker. I dina ord kändes det bra att vila.

Nu skriver jag inte meddelanden till dig längre och du svarar aldrig. Och fast jag inte vågar berätta det minsta lilla för dig längre och trots att jag vet att du aldrig blir glad av mitt sällskap längre, så saknar jag att kunna prata om sådant som man bara kunde prata med dig om. Jag saknar förståelsen och hur glada vi brukade bli av att se varandra. Jag saknar våra skratt.

Det hade kunnat stanna där vid våra meddelanden, men vi var tvungna att göra allt till något som det inte kunde vara. Distansen försvann totalt och man måste vakta varje ord samtidigt som avståndet oss emellan var oändligt på alla plan. Varför kunde vi inte nöja oss med vad som var? Varför var vi tvungen att i varandra gå vilse och utforska det meningslösa? Det känns som ett ofantligt slöseri och så onödigt. Säg mig, är det omöjligt att reparera?