Och vi reser över taken

Och vi reser över taken
till en plats där det är lätt att andas
och där det är tyst på ett bra sätt.
Gungande, mulliga kråkor i trädens tunna toppar,
kind emot kind.
Och jag ser uppifrån att trädhorrisonten är brokigt sammansatt av
rödbruna lövträdsgrenar och grågröna barrträdskvistar;
och även den horrisonten lånar sig en bakgrund i de blånade bergen.

Jag bränner gamla saker,
drar och släpar bråte tills jag blir svettig,
gnider saker med olja
och eldar i vedspisen.
Skurar sen vintertrötta golv med vårsåpa,
lutar mig sedan trött tillbaka med ett kupa konjak,
och somnar lugnt.

Vaknar av att solen försiktigt letar sig in igenom fönstren,
det är en tidig, skir morgon
jag går omkring och pysslar,
kokar kaffe i en gammal metallkanna,
gnolar lite.

Går sedan ut och skogsströvar på mjuka marker,
vandrar i min egen takt,
känner de kalla vindarna mot min kropp,
men tycker mig redan ana doften av blåbärsris.

Sätter mig på en mossig sten i mina alldeles för stora gummistövlar,
tar in utan att tänka,
drar in allt i näsan,
smakar på känslan,
ordlös,
och tar lekande av mig ena stöveln och känner den något stela mossan
emellan mina bleka tår.
Det kittlar kallt
och jag ryser och myser.
Jag har bytt till mig skogen som mina skor
och jag vandrar utifrån och inifrån.

Och min rygg slappnar äntligen av och blir som en av trädstammarna i skogen,
för inget befaller att den skall slappna av,
och att jag med den skall bära upp en inbillad idyll.
På inget behöver jag svara,
och inget vill jag fråga.

Sedan går jag hem till mina djur
och vi talar med varandra och äter något litet.
De är lite rädda att jag skall ta fram något gammal instrument att misshandla
eller att jag skall recitera ifrån någon svulstig roman,
men jag är vare mig litterär eller särskilt seriös,
så jag fnissar bara till och skriver sen lite,
men då rastlösheten inte längre är kvar så behöver jag inte fly igenom orden,
för jag vill inte vara någon annanstans.

Här behöver jag inte vara något,
det finns inget som ringar in,
inget som bestämmer,
bara det goda omkring mig går in,
och inget dämpar mig och inget skriker
inom mig att det vill levas ut.

Och jag ler en massa olika typer av leenden,
och min hud doftar annorlunda,
och jag skrattar friskt här,
som om jag tillhörde skogarna
och som de i mitt hjärta med varm penna
skrev in sin ömma habitation.

Och min kropp är öm efter allt skogsslit,
men det spelar ingen roll,
och mitt hjärta är så ömt efter skogens alla safter och smaker,
när vi kind emot kind flyr över taken.