Vad som inte går att sätta ihop

Regnet smattrar emot rutan och jag vill ut till det. Det är midsommar, jag är 32 år gammal och jag rymmer. Jag lämnar klippor med Pripps Blå. Jag lämnar flaggor, sill, familjegnat och puttinuttiga midsommarstänger.

Det regnar igenom mig, och jag känner ett bra vemod som får mig att bara vilja gå och gå och gå. Jag sitter ett tag under en gran, eftersom jag inte vet vad jag skall ta vägen. Sedan exponerar jag mig igen för störtregnet och vindarna; och i någon slags rastlös iver börja jag att intensivt komponera ihop en egen midsommarbukett. Och glömmer allt vad jag lärt mig och gör precis tvärtom: Starka färger, bleka blad, stickiga barrgrenar, bränt, visset, lövat, förgängligt, taggigt, skirt, mjukt, känsliga nyanser, kort, långt...och regnet piskar mig, mina händer är röda och vinden dövar mina öron. Men jag tänker inte utan låter känslan styra, rensar bort hur jag borde göra och hur jag borde vara. Buketten är ändå så obegripligt sammansatt; så svårt att nå igenom taggiga grenar. Längst in har jag gömt sköna, skira blad som bara kan ses inifrån buketten. Och jag tänker på dödad entusiasm och jag tänker på höstens alla lövkrig, och mina stövelfötter är kalla och mitt hår som stormar åt alla håll skymmer min sikt.

Utanför regnet kväs något av sill och potatis; av nubbe och snappsvisor. För jag är dubbel. Jag både vill och inte vill. Jag röker mig längs en väg. Går i en bubbla av trygg cigarettrök. Det finns så många sorters ridåer, vissa tunga och andra lätta; och över det äkta sänker sig dimman.

Jag står på ett berg och ser ut över allt. Mitt hjärta reciterar Wordsworth. Sedan tar jag på mig maskerna och går på fest och jag har nästan kul. På vägen hem är nattbussen tom. Det är bara jag och busschauffören; och bussen skumpar igenom halva staden. I Bellevue mår jag lite illa av all sprit jag sänkt ned i mig. Sen inget mer. Chauffören önskar mig en fortsatt trevlig midsommar.