Omvänd himmel

Hennes hår ligger utsläppt på mossan. Hon tittar uppåt; i hennes ögon himmel. För det är bara natthimlen som vet var hon är. Hon bara försvann, slet sig loss från sötsliskiga ord och berusade mansarmar. Det hade varit logdans. Det hade funnits förväntningar hos somliga. Det hade spelats och lockats, men hon hade bara fått kväljningar och snört sig krampaktigt och dragit kjolarna åt sig. Hon klättrade över gärdsgårdar och ibland fastnade kjolarna i träet. Hon sprang över ängar alldeles för fort för att vara i dem, för att ta i dem igenom fötterna, igenom näsan. För hon ville inte dansa och åma sig för hon ville inte känna sig likgiltig och tom senare. Hon ville inte smekas och gäckas så att brister kunde bli påtagliga. Hon ville inte känna unken upphetsning ur lismande munnar.

Nu låg hon där med träden som enda vittnen. Hon snörde upp korsetten, strödde ut kjolarna över lena mossebädden. Invid den dimmigt upplysta dansbanan låg män och kvinnor och värmde varandra i buskar för att glömma tiden. Under samma himmel sprutade män sin säd likt stjärnor i kvinnors sköten, och mot kvinnors yppiga barmar sov sedan utmattade karlar den tunga alkosömnen.

Mossan gick in i henne som vilade den på hennes kropp. Träden omslöt henne. Det var som om natten med henne låg och det kändes mer ärligt så. Det fanns en frid där i mörkret. Mörkret var mjukt och omsvepande. Inga falska skratt, inga hysteriska skådespel steg fram ur mörkret. Innanför hennes klänningsliv bultade ett stycke himmel. Det var natten då stjärnorna steg ner och bjöd henne vara del. Och hennes längtans navigerande var slut; på himlen ett obegränsat hjärta djupt att uti tömma hennes inre salter; gnistrande.